I Kina används begreppet tofu dreg som en nedsättande benämning på byggprojekt och konstruktioner med så dålig kvalitet att de jämförs med resterna från tillverkning av tofu. Det är ett uttryck som först fick nationell spridning efter jordbävningen i Sichuan 2008, då många skolor och offentliga byggnader kollapsade, medan privatägda fastigheter stod kvar. Sedan dess har termen blivit synonym med ett djupare problem i den kinesiska samhällsstrukturen – en kompromisslös jakt på tillväxt som ofta sker på bekostnad av hållbarhet, säkerhet och mänskligt ansvar.
Exporten av skräp är mer än bara en konsumentfråga
Många i väst förknippar idag kinesisk lågkvalitet med näthandelsjättar som Temu och Shein. Plattformar som erbjuder allt från kläder till elektronik till priser som i många fall knappt täcker materialkostnaden. För konsumenten kan det verka som en chans att spara pengar, men under ytan ruvar ett större problem. Den billiga varan är ofta resultatet av undermåliga arbetsförhållanden, bristande miljöansvar och ett system där slit-och-släng inte bara tolereras utan uppmuntras.
Det handlar inte längre bara om några dåliga plagg eller felmärkta laddare. Det är en affärsmodell som institutionaliserar låg kvalitet och förväntar sig att konsumenten ska acceptera det. Problemet blir än mer alarmerande när man ser att samma mentalitet ofta genomsyrar det som produceras för den inhemska kinesiska marknaden.
Tofu dreg i betong och stål
Det är inte bara billiga produkter som lider av kvalitetsproblem. Alltifrån bostäder till infrastruktur har gång på gång visat sig vara byggda på bräcklig grund – bokstavligen. I många kinesiska städer har höghus, broar och till och med tågstationer visat allvarliga sprickor i konstruktionen efter bara några års användning. Material som inte uppfyller säkerhetskrav, undermålig arbetskraft och ett utbrett korruptionssystem gör att byggprojekt ofta drivs fram i rekordfart, utan tillräcklig kontroll eller ansvar.
Fenomenet med tofu dreg-byggen är inte isolerat till enstaka fall. Det är ett utbrett symptom på ett politiskt och ekonomiskt system där kvantitet premieras framför kvalitet, där rapporterade framsteg väger tyngre än verkligt hållbara resultat. När städer byggs i rasande takt för att nå tillväxtmål på papperet, glöms ofta det viktigaste bort – de människor som ska leva och verka i miljöerna.
En kultur av förnekelse och förskjutet ansvar
Ett särskilt oroväckande drag är att problemen sällan erkänns officiellt förrän katastrofen är ett faktum. Istället för att åtgärda bristerna i konstruktioner eller system är det vanligare att skylla på enskilda entreprenörer eller lokala tjänstemän. Men roten till problemet ligger djupare, i ett samhälle där öppen granskning, oberoende medier och medborgarnas rätt att ifrågasätta makten är starkt begränsade.
Utan transparens och insyn fortsätter undermåliga produkter att produceras och undermåliga byggnader att resas. Tillfälliga vinster och siffror i kvartalsrapporter väger tyngre än långsiktigt ansvarstagande.
Vad det betyder för oss i väst
Att kritisera låg kvalitet i Kina är inte detsamma som att avfärda hela landet eller dess folk. Tvärtom, många kinesiska medborgare är själva kritiska till utvecklingen och de konsekvenser den får för deras dagliga liv. Men som västerländska konsumenter har vi ett ansvar att förstå vad vi deltar i när vi klickar hem ännu en billig vara utan att reflektera.
Vi måste fråga oss vad det innebär att stödja företag som tjänar pengar på att systematiskt kringgå etiska och kvalitativa standarder. För varje undermålig produkt som importeras till Europa växer ett större beroende av en modell som i grunden är ohållbar. Och samtidigt fortsätter kinesiska städer att byggas på grund som inte håller, både bildligt och bokstavligt.
Tofu dreg är inte bara ett uttryck för dåligt byggmaterial. Det är en symbol för ett större systemfel, där yta ofta prioriteras över innehåll och där ansvar urholkas till förmån för kortsiktig framgång. Vi ser det i produkterna som skeppas över till väst, men vi ser det också i det kinesiska samhällets infrastruktur och vardag. Kvalitet kräver inte bara resurser – det kräver kultur, transparens och respekt för människors liv och värdighet. Och det är där skillnaden blir som allra tydligast.
Lämna ett svar