När jag var yngre var betalkort något ganska ovanligt. Det mesta av inköpen betalades med kontanter eftersom få butiker hade tillgång tll kortterminal. Sedan minns jag väl hur det gick till när min far betalade restaurangnotan med kort när vi var utomlands. Servitören gick iväg med kortet och drog det i en maskin som kopierade av kortnummer och namn på en pappersslip. Då var det dessutom uteslutande kredit man handlade på eftersom det inte fanns någon direktkontakt mellan affären och banken. Affären eller restaurangen skickade in sina slip:ar med post, därefter fick banken reda på hur mycket pengar som kortinnehavaren skulle betala. Jag själv fick mitt första betalkort när jag var 16 år och började gymnasiet. Nu för tiden är det betydligt vanligare, och enklare, att betala med kort. Magnetremsan har så gott som avskaffats till förmån för chip. Detta märks särskilt i nyare kortterminaler där man sätter ner kortet istället för att dra hela remsan i en skåra.
Idag finns det flera olika typer av betalkort. De traditionella bankkorten finns både med och utan kredit. Sedan har vi kombinerade betal- och bensinkort som ges ut av beninstatione i samarbete med t.ex. Mastercard. Ytterligare en form av betalkort är mataffärers egna kort. Dessa är vanligtvis kreditkort där butikskedjan fakturerar dig i slutet av varje månad. Ett smidigt alternativ för dem som vill ha ett separat matkonto och dessutm ha koll på hur mycket pengar de lägger på mat.
För att få ett kreditkort krävs ofta att du har en fast inkomst och att du inte har några betalningsanmärkningar. Den maximalt tillåtna kreditgränsen kan dessutom variera beroende på hur stor din inkomst är. Tjänar du mer är du betrodd att ha en större kredit eftersom dina möjligheter att betala skulden anses vara större. För betalkort via banken tas vanligtvis en årsavgift på några hundra kronor ut. Denna avgift ska täcka bankens administrativa kostnader i samband med kortutfärdande.